Om kärleken är egoistisk

Om kärleken är egoistisk så är den också givmild och osjälvisk. Ibland glömmer vi bort oss själva i viljan att göra gott för och rätt mot andra. Då börjar världen luta. Då lutar världen in i oss och vi får slagsida. Jag kallar det arvsskuld, du kallar det kanske något annat.

Ibland händer det att vi säger till våra barn att vara tysta och sitta stilla. I själva verket säger vi: ”Ta inte för mycket plats, det ska räcka åt andra också.”

Men är inte utrymmet gränslöst när det kommer till kritan? Är inte jantelagen en del av just arvsskulden?

När ett barn springer ut på ängen för att flyga drake under en sommarblå himmel springer det ut i kärlek. Den kärleken känner ingen tid, inget rum, inga begränsningar. Den känner ingen avund. Den är här och nu. Den är lek. Den är egoistisk, men den sprider sig och smittar av sig som inget annat. Så den är alltså givmild. Och osjälvisk.

Sedan blir vi vuxna och ska gå till jobbet. Vi har ett jobb. Och det säger sig självt att det är ganska jobbigt. Varför heter det annars jobb? Vad skulle hända om vi bytte ut ordet? Om vi började där, med att kalla jobb för lek istället? En kär lek?

”Var ska du gå, pappa?”                          

”Jag ska bara gå och leka lite. Kram så länge!”

Vad händer med barnet då? Vad händer med oss själva? Och hur påverkar det lutningen i världen?