Ett läkemedel som ger biverkningar är inget läkemedel

Eftersom allt hör ihop i en levande organism – det fysiska, känslomässiga och mentala – måste vi vid ohälsa ordinera ett läkemedel som påverkar alla tre plan samtidigt på ett triggande och icke destruktivt nedbrytande sätt. Oavsett om vi kallar våra sinnen och känslor för själ eller kemiska processer i hjärnan så existerar samspelet. Alla har säkert hört begreppet psykosomatisk – att det psykiska påverkar det somatiska (fysiska).

Idag vet vi det som vi visste redan för ett par tusen år sedan men successivt glömde bort – att negativ stress är förödande för vårt fysiska välbefinnande och stress är ju faktiskt en tanke, en föreställning, ett negativt mönster som behöver brytas. Och sådana mönster bryter den homeopatiska behandlingen tack vare att potenserade läkemedel ordineras och att de ordineras enligt lika botar lika-principen.

Det är potenseringen, tillredningen av det homeopatiska läkemedlet, som skeptiker och homeopatihatare ofta försöker hänga upp sin kritik på. För om ett förtunnat, kraftigt utspätt ämne korrekt ordinerat kan bota sjukdom så faller hela idén om att koncentrerade, syntetiska substanser som ger biverkningar och skapar ett beroende gör någon nytta. Och om det utspädda läkemedlet dessutom ska ordineras under så kort tid som möjligt för bästa resultat (vilket gäller inom homeopatin) då kraschar affärsidén om att människor och djur ska ta sina mediciner under lång tid, helst hela livet.

(Van)föreställningen att starkt koncentrerade, syntetiskt framtagna läkemedel (droger) som ordineras utan respekt för eller hänsyn till den individuella känsligheten och personligheten skulle kunna bota eller ens lindra är inte bara ologisk utan härstammar också från en destruktiv filosofi – den som säger att sjukdom kommer utifrån och flyger på den aningslösa och därför maktlösa personen och att denna ”utanför-kraft” ska bekämpas med det starkaste, giftigaste och farligaste vi har i medicinväg. Vi får ju höra det titt som tätt och matas med det via reklam och läkemedelsinformation: Sjukdom ska bekämpas. Det är ett krig som pågår. Och ändå vet vi att våld bara föder mer våld. Och vem är det vi bekämpar när vi krigar mot till exempel cancer? Jo, vi bekämpar personen som har cancer.

Den här destruktiva filosofin innehåller ytterligare ett tankefel i sin kedja av tankefel, nämligen det att personen som är sjuk står maktlös. Ett sådant resonemang omyndigförklarar personen och fråntar henne rätten till det ansvar som ger inflytande (och som i ett långsiktigt perspektiv ger hälsa). Och då blir hon inte bara beroende av allopatin (skolmedicinen) utan också av allopatins våldsamma ”läkemedel”. 

Ett syntetiskt läkemedel som statiner, psykofarmaka, kortison eller värktabletter skapar ett beroende och det beror dels på att det innehåller ämnen som är kemiskt beroendeframkallande (jämför med syntetiska, illegala droger som kokain och heroin) men framförallt på att läkemedlet hämmar (maskerar) det mätbara och synliga symtomet, till exempel smärta i en armbåge eller inflammation i en tarm, så länge patienten tar läkemedlet! När hon slutar finns sjukdomen kvar eftersom endast sjukdomens symtom, sjukdomens uttryck tillfälligt gömts undan och då återkommer symtomet i samma skepnad eller som djupare sjukdom i form av andra symtom.

Det syntetiska, koncentrerade medlet botar alltså ingen sjukdom, det gömmer bara undan symtomet under och kort efter avslutad kur. Därför tvingas patienten ofta ta läkemedlet under lång tid, ibland genom hela livet.

Syntetiska, koncentrerade läkemedel ger dessutom biverkningar, fysiska och ofta mentala skador, inte bara det uppenbara som till exempel dämpad salivutsöndring i munnen vilket orsakar försvagad tandemalj som öppnar upp för karies, tandlossning och överkänsligt tandkött utan de blir också en belastning för olika organ i kroppen, för lever, hjärta, tarmar och tarmflora, men också för hjärnan (psyket). De skapar ett nytt sjukdomsanlag genom att tillfälligt hämma symtom (vilket också hämmar patientens hela immunförsvar) och genom att angripa patientens kropp. Patienten bekämpas och bryts ner. I logikens namn – hur kan vi kalla det för läkning?

Preparat som statiner, psykofarmaka och värktabletter är inte läkemedel i ordets korrekta mening. Läkarens roll är att bota, inte att skada. Tesen ”inga biverkningar ingen effekt” är alltså en bluff, en inlärd (van)föreställning.