Lasse Werner och jag

Jag träffade kommunisten Lars Werner några gånger på 80-talet. Man fick kalla honom Lasse. Han gillade att snacka över en fika. Jag var anställd på heltid av VPK:s ungdomsförbund, jobbade på kansliet, reste runt i Skåne och pratade politik på skolor, arrangerade demonstrationer. Jag var 20 år.

Ylva Johansson, socialdemokrat i dag, var kommunist på den tiden. Ylva och jag målade om kansliets tak tillsammans. Jag skrev i partitidningen regionalt, ofta allt för radikala ledare med inslag av dadaism, anarkism, liberalism och tvärpolitiska primalskrik som genererade höjda ögonbryn och sura miner.

Men det var en schysst arbetsgivare för en ung man. Jag hade ett rockband och fick alltid tjänstledigt när vi skulle på turné.

Efter ett och ett halvt år tog det ändå slut. Jag passade inte in, gick mina egna vägar, ogillade möten, var allmänt ifrågasättande och förespråkade individualism och frihetlighet oavsett ism.

Vi skildes som vänner. Jag ville något nytt, hade lärt mig det jag kunde lära mig där och då. Gick vidare till nästa äventyr. Började städa på mentalsjukhus, blev skivbolagsdirektör, författare, lärare, homeopatisk läkare.