Svens resa – från hälsa till ohälsa och tillbaka

Gossebarnet Sven föddes på våren 1939 i det neutrala landet Sverige. Han började krypa tidigt och var en nyfiken spjuver som gärna stoppade saker i munnen. Man kan säga att han var en frisk krabat med god aptit och törst, men huden var torr och han kliade sig ofta när han skulle sova.

Sven var SULPHUR i konstitutionen. Det var SULPHUR som han föddes i och där var han hemma. Men när han började skolan ville lärarinnan att han skulle skriva med höger hand. Och det var inget konstigt med det förutom att Sven var vänsterhänt. Alla barn, även vänsterhänta, skulle vara duktiga och skriva med höger hand på den tiden. Så Sven fick gå ifrån sin natur som vänsterhänt och börja skriva med höger hand. Och det är här som Sven börjar gå vilse.

Det som händer nu är att Sven, i och med övergreppet som inletts av hans lärarinna, börjar begå övergrepp mot sig själv genom att reagera och bete sig på ett annat än vad som egentligen är SVEN. Han börjar bete sig som STAPHISAGRIA. Den dominans som lärarinnan använde för att få honom att skriva med fel hand i kombination med att hans pappa håller med lärarinnan och att hans mamma är rädd för konflikter och slätar över allt gör att Sven blir sin prägling istället för sig själv. Han blir STAPHISAGRIA, för det är det han nu lärt sig av de vuxna förebilderna och han måste passa in i de vuxnas värld för att överleva.

Och det är nu som Svens torra hud blir värre och han får eksem. När det gått en tid får han också det som vi kallar för nervös mage, han blir orolig av sig och vissa dagar vill han inte gå till skolan. Men hans pappa vill inte veta av sådant daltande så Sven får gå till skolan ändå och han lär sig att gå emot sin vilja och sin kropp, han lär sig att inte lyssna på sig själv utan att lyssna på andra, att ge företräde åt andra. Hans eget värde har minskat och han får stå på vänt.

Eksemen tystas med starka kemiska salvor och Sven blir allergisk mot pälsdjur, så till den grad att familjen tyvärr måste göra sig av med hunden. Detta gör att Sven känner sig skyldig och skamsen och nu går han djupare in i STAPHISAGRIA – som bildligt kan liknas vid en svart skog långt från Svens hem. Men han anpassar sig så gott han kan.

Tre år senare dör Svens morfar plötsligt, efter en kort tids sjukdom, något som tar Sven hårt. Han blir under närmaste månaderna allt mer inåtvänd och verkar tappa intresset för sådant som tidigare intresserat honom. Hans pappa, som visserligen är av hårt och dugligt virke men som samtidigt hyser misstro mot läkare i vit rock, tar Sven till stadens homeopat efter att Sven vid flera tillfällen bitit sig själv så hårt i kinden att han blodat ner både dukar och matta i hemmet.

Homeopaten ordinerar Sven medlet IGNATIA efter att ha pratat med Sven i över en timme. Några veckor efter kuren har Sven inte bitit sig själv fler gånger och han verkar ha kommit ut ur tystnaden. Föräldrarna känner igen honom, han ägnar sig åt sina hobbys som förr och är mer aktiv också. Men eksemen blossar upp och blir värre.

Med hänsyn till Svens historia och med anledning av dåtida kultur att tvinga vänsterhänta att skriva med höger hand ordinerar homeopaten medlet STAPHISAGRIA till Sven när de kommer på återbesök 5 veckor efter första besöket. Och det är nu som Sven börjar sin resa tillbaka hem. Han känner igen sig i skogen som han gått vilse i och en dag står han på stigen som tog honom bort. Det är kort efter att han fått sin andra kur med STAPHISAGRIA, den här gången i en högre potens. Hans pälsdjursallergi är lugnare men inte utläkt och eksemen finns kvar men de har flyttat neråt på kroppen.

Under fjärde besöket hos homeopaten ordineras Sven medlet SULPHUR. Några månader senare är eksemen borta men anlaget för torr hud finns kvar och kommer alltid att göra, det är en del av Svens naturliga uttryck. Familjen tar hand om en hund som blivit övergiven och den här gången kan Sven borra ner ansiktet i pälsen utan att bli alldeles andfådd och rödflammig. 

Sven har kommit hem.

Fotnot: SULPHUR, STAPHISAGRIA och IGNATIA som nämns i texten är homeopatiska läkemedel.

© Stefan Whilde, ur kommande boken ”Homeopatin är till för alla”