Här kommer första kapitlet ur romanen ”De gråtande antiloperna”. För att läsa introduktionstexten till den skönlitterära vintern – scrolla ner och klicka på länken efter kapitlet.
Gränsen mellan det möjliga och det omöjliga är mänsklighetens fackla i mörkret, hennes försäkran om en gudomlig ordning. Suddas gränsen ut återstår bara passion, barnslighet, givmildhet och sinnessjukdom.
Låt oss börja i Katalonien. Där framlevde jag dagarna som en sorglös hund, tillfreds med mina invanda rutiner. Jag hade bohag ovanför affären, tre rum med ett sovrumsfönster som vette åt väster, vilket innebar frekventa kvällsbesök av självaste solnedgången.
Jag var monsieur de Coubertin, expert på antikviteter, huvudämne speglar. Som utlänning sågs jag med lika delar skepsis och hemlig beundran av ortsbefolkningen i den lilla dalen.
Ryktet gick att jag lämnat Frankrike och Dordogne efter ett uppslitande dödsbud, men ingen visste säkert och ingen frågade. Det hörde till god ton att inte riva i människors sår, framförallt främlingars och inte minst spegelhandlares. Folk är rädda för speglar och som expert på området företräder man den avgrund som väntar de människor som kliver genom glaset och faller ner i ovissheten.
Jag hade varit i dalen i några år när en kommissarie från Madrid kom på besök. Han rotade runt i trakten och skvallret spred sig. Man sa allmänt att han tagit in på Amor a la Vida och att han var en kutryggig man i övre femtioårsåldern, för varmt klädd och rökandes för starka cigaretter utan filter. Själv såg jag honom inte förrän han stod på min trappa. Då såg jag honom å andra sidan glasklart.
Det var en söndag eftermiddag och jag höll stängt enligt rutinerna. I min säng låg Louisa de Lautréamont och snarkade. Hennes blekta hår var utkastat över kudden som en bukett gulsippor, täcket hade glidit ner mot midjan och de nakna brösten pekade uppfordrande på mig där jag stod mitt i rummet och svepte mig i en morgonrock av siden.
Jag älskar siden.
Om änkan efter greven av de Lautréamont kan sägas att hon hade fyllt hedervärda fyrtiofyra år och att hon inte var särskilt vacker, däremot en ryttarinna av rang och en ranka på att knåda kött motsols. Hon hade rest till dalen ända från sitt residens i Paris med hopp om att själv bli knådad besinningslöst och kanske införskaffa sig en magisk handspegel på köpet.
Det bankade på ytterdörren till affären. Jag gick ner för den sneda trätrappan medan jag tänkte så att det knakade. Ibland känner man på sig saker utan att riktigt lyckas tränga igenom och fram till kärnan. Det är som om man överges halvvägs.
Jag låste upp och öppnade dörren.
”Monsieur de Coubertin?” frågade kommissarien medan han sög på en cigarett som om den var en livboj.
Han var klädd i för varma kläder.
Hösten hade kommit, fast värmen dröjde sig kvar. Den här söndagen dallrade den som en bakfull kvinna. Den avdunstade svett och parfym och hade en skämd andedräkt.
Jag undrade om man någonsin skulle vänja sig. Kommissarien såg ut att undra samma sak. I vilket fall fimpade han fimpen under klacken och torkade av handen mot kavajtyget. Jag nickade åt honom innan jag gav honom tillträde till affären.
”Ah!” utbrast han genast och drogs till speglarna som en magnet.
Han gick husesyn bland dyrgriparna, suckade hjälplöst (så han var en romantiker), fingrade på ramar, studerade sin egen nuna i trymåer från Kairo och gamla Rom och ryggade (det händer alltid) inför den etruskiska spegeln av polerad vulkanisk obsidian.
”Märkligt”, mumlade han för sig själv.
”Vad sa kommissarien?” sa jag vänligt på min haltande spanska och avslöjade mig, men det gjorde nog varken till eller från.
Han rev sig i huvudet.
”Nej, jag tyckte bara… ”, mumlade han och pekade ödesmättat mot glaset in till evigheten.
”Att ni försvann för ett ögonblick?” fyllde jag i.
Han svarade inte. Han svettades ymnigt i ansikte och nacke. Jag ställde ett fönster på glänt, men istället för en befriande vind trängde den bakfulla kvinnans odörer in.
”Så ni vet vem jag är?” stånkade han och torkade bort svett med en vit näsduk som han fiskat upp ur ena byxfickan.
”Bara vad skvallret säger”, sa jag.
”Ni har inte en kopp kaffe?”
Jag nickade inbjudande mot den luggslitna plyschfåtöljen i hörnet och tog trappan med viga steg. För säkerhets skull gläntade jag in till sovrummet.
Louisa de Lautréamont sussade fortfarande sött. Hon kvittrade något i sömnen, på yster franska, innan hon med ett halvkvävt skratt vände sig om på mage så att täcket gled av henne helt och hållet.
Jag fick bita läppen och knipa armen för att inte kasta mig över hennes vita, uppnosiga stjärt.
I köket bryggde jag kaffe. Doften av kardemumma steg och sjönk i huset och retade näsborrarna. Kaffet var arabiskt och tjockt som tjära. Änkan i min säng hade dagen innan kallat drycken för afrodisiakum och blivit alldeles till sig i trasorna efter en halv kopp.
Jag slog kaffet i två antika muggar och bar ner på bricka. Brickan var av rent silver. Jag hade ropat in den på en auktion i Barcelona, tveksam om dess egentliga värde, men tagen av den blanka ytan. Den hade tillhört en trollkarl från trakten och det spetsade förstås till kuriosan en smula.
Kommissarien var inte där. Han hade gått upp i rök. Vad jag menar är att plyschfåtöljen stod tom och affären låg öde.
Jag kände en kittling i magen. Jag hade inte känt en sådan kittling sedan jag flydde Zambia hals över huvud och sånär stoppades i passkontrollen på Heathrow.
Huset, med tak av rostat tegel och spånigt trägolv, hade ägts av en man som varit apelsinplockare i sin ungdom. När jag anlände till Katalonien, i hopp om att finna en tillbakalutad tillvaro och ett uns av den sista skönheten, satt han och väntade i en gungstol ute i trädgården. Han var döv sedan länge och darrhänt som ett asplöv. Med tandlös trut berättade han att döden stod i farstun och smorde kråset. Vi skrev på papperna och han hämtades av ett tystlåtet barnbarn som förläget lovade mig att gubben nog skulle få det bra på ålderns höst.
”Så illa är det inte i Madrid”, lovade barnbarnet.
”Jag ska dansa på diskoteken och ta mig en hora!” skrek gubben gråtande när flakbilen pustade iväg längs den trånga grusstigen.
Jag ställde ner silverbrickan borta vid kassaapparaten. Kassaapparaten var ett stenåldersexemplar, men gjorde sig utmärkt i sammanhanget. Den hade ett drag av rebell över sig, ändå var den enhetlig på ett överraskande meditativt sätt.
”Kommissarien?” sa jag på prov.
Jag hade lärt mig ödmjukhetens konst och förtjänster för många år sedan, på en bomullsplantage i Pennsylvania. Jag hade kommit till slavlängorna som försäljare, bjudits på vin och whisky av herrarna, kurtiserat damerna platoniskt och civiliserat och hela tiden haft de piskade, hängda och våldtagna i ögonvrån. Jorden där bomullen växte upp var fet av blod.
Jag minns framförallt en ung, svart kvinna med piskränder på axlarna, nerslagen blick och ett mulattbarn vid barmen. Det var inte så att jag doppade mig som ett ljus i andras lidande, men vissa människor berör hjärtat och när hjärtat berörs sätts själen i gungning och världen öppnas inför våra ögon.
Det var tyst i butiken, så tyst att jag fruktade för änkans snarkningar, att de när som helst skulle vibrera genom väggarna och röja mig och min ekivoka hobby. Då hörde jag en grymtning bakom hallspegeln från Transsylvanien. Jag gick dit och kikade. Där stod han, eller snarare halvsatt med ena knäet i golvet.
”Hur är det fatt, kommissarien?”
Han såg upp mot mig. Svettpärlorna i pannan for åt norr och söder när han ruskade huvudet.
”Helt fantastiskt”, sa han.
Jag log.
”Vilket, kommissarien?”
”Jag vet inte riktigt.”
”Vill ni ha ert kaffe nu?”
Vi drack det borta vid bordet. Jag hade sjunkit ner bakom kassan på den borgerligt fransiga snurrstolen, han satt på bordsskivan med fötterna dinglande ovanför golvet. Vi hade ingen brådska, det var söndag och bygden flöt stilla som en glömd flod. Man höll vilodag och denna vilodag sträckte sig ända till Barcelona, Madrid och självaste Andalusien.
”Ramon Castaneda”, sa kommissarien och räckte fram tassen i en traditionell hälsning människor emellan.
Hans tass var ovanligt kraftig. Fingrarna var som prinskorvar på ett svenskt julbord. Min hade mer av det finlemmade, feminina över sig med långa, smala fingrar och ett djurs naglar.
”Så ni säljer speglar, monsieur de Coubertin?”
Jag slog ut med armarna.
”Det är ett kall”, sa jag kryptiskt och en smula överdådigt. Men som fransman i Katalonien kom man nästan alltid undan med överdåd av det slaget.
Han smuttade på kaffet, fick något grumligt i blicken och stånkade förtjust.
”Ni har en vacker trädgård”, sa han. ”Det växer inga korkekar eller apelsinträd där jag bor, monsieur.”
”Var exakt bor ni, kommissarie Castaneda?” frågade jag artigt.
”Åh, ingenstans egentligen”, sa han. Nu var det hans tur att slå an en kryptisk ton. Detta rättades dock till omgående. Arabiskt kaffe har den effekten. Är man dessutom öppen av naturen blir det hela en fråga om hur mycket tid man har för handen. Tid hade vi i överflöd.
”Jag är frånskild, förstår ni”, sa han och i de två sista orden rymdes åldersskillnaden mellan oss, en åldersskillnad som inte kunde vara större än den mellan Pablo Picasso och balettdansösen Olga Khoklova. Jag var femtio jämnt.
”Min hustru hade stor aptit på livet, själv vadade jag omkring i ett träsk av mordutredningar. Jag var dränkt i rapporter och blod. Alltid detta satans jobb! Om folk bara kunde låta bli att mörda varandra för en enda dag. Då hade jag köpt mig ett sommarhus och planterat apelsinträd. Istället ringer telefonen mitt i natten och man har hittat ännu ett lik i en flod, på toaletten till ett diskotek eller i en dåligt upplyst gränd. Maria, min hustru, tröttnade och tog sig en handfull älskare. Jag lät henne hållas. Ni förstår, monsieur de Coubertin, jag älskade henne. Hon var den vackraste kvinna jag sett och jag har sett en hel del kvinnor, mest döda förstås, men också döden kan vara vacker. Till slut gav hon sig av. Senast jag hörde något var hon omgift med en stamhövding i östra Peru.”
Jag log medkännande.
”Så numera bor jag på motell. Jag sålde lägenheten och skickade henne hälften av pengarna. Rätt ska vara rätt. Som ungkarl är jag hemlös, inte bara i bostadsdeklarationen utan också i hjärtat.”
”Ni saknar henne?”
”Min själ har tappats på näring”, sa han och han sa det med ett musikaliskt lugn. Kanske började allt om just där och då. Samma natt skulle jag fyllas till bristningsgränsen av en sanndröm. Jag skulle stiga mot taket som en ballong och explodera i ett hav av konfetti.
”Kärleken är obegriplig”, sa jag, men hade tankarna någon annanstans.
”För mig är kärleken det enda begripliga”, kontrade han och tände en cigarett.
Det finns inga gråterskor norr om Katalonien. Men jag har hört talas om en by i Sibirien där kvinnan äter mannens hjärta efter att han dött. Från den dagen och för resten av livet bär hon på en eterisk klang.
Det är samma klang som ett cancersjukt barn sänder ut som radiovågor i den stund läkaren tar föräldrarna avsides och ritar ett diagram över obotligheten.
Man undrar ibland om det är i sorgen som tonarterna lägger sin rom.
Kommissarien och jag satt och småpratade över det arabiska kaffet. Vi pratade om korkekar och kärlek och jag berättade att min granne, som hade hacienda femhundra meter åt söder, odlade ris för eget bruk.
”Då måste han äta mycket ris!” sa kommissarien och skrattade. Det var väl ungefär i det skrattet som jag valde att ställa frågan.
”Och vad har fört kommissarien till våra trakter?”
Han stånkade och torkade nacken med näsduken.
”Ren desperation”, svarade han och torkade lite till. Log gjorde han också, mest på ett uppgivet sätt.
”Läser ni tidningarna, monsieur de Coubertin?”
”Det händer.”
”Nå, då har ni säkert läst om de försvunna änkorna.”
Jag tog mig om hakan och funderade tjänstvilligt.
”Nu när ni säger det så… ”
”I två år har det försvunnit änkor från runt om i Europa. Välbärgade änkor, om ni förstår vad jag menar.”
”Ni är väldigt tydlig, kommissarie Castaneda.”
Han tackade för komplimangen.
”Spåren leder hit.”
”Hit? Till vår lilla dal?”
Jag måste ha låtit förvånad på rösten.
”Till Spanien, monsieur de Coubertin. Mitt jobb är att finkamma hela landet. Det är jag som är dammsugaren och som dammsugare greppar jag efter varje litet halmstrå.”
Jag sa att ett sådant svettigt och tidskrävande jobb påminner om att ha en älskarinna. Han suckade och konstaterade att man kan vara otrogen på många olika sätt.
Sedan redogjorde han i allmänna drag för fallet som han fått på halsen. Tjugotvå änkor med vurm för den spanska passionen hade gått upp i rök. Detta var ett mysterium och mysterium var förbjudna i vår del av världen, så Interpol hade dumpat en tusensidig rapport på kommissariens bord och hostat något om skam och åtlöje och fortast möjliga skingrande av dimmor.
”Och nu är jag här”, stånkade han och gled ner från bordet, masserade sin ändalykt och började gå fram och tillbaka i affären som en snäll, men frustrerad tjur.
”Människor har förstås rätt att försvinna om så önskas”, sa jag försiktigt. ”Jag menar”, tillade jag, ”att det är en mänsklig rättighet att gå upp i rök.”
Han slog ut med armarna.
”Man tycker ju det”, sa han. ”Min hustru försvann och då var det minsann ingen som släppte lös hundarna. Nu hade det inte hjälpt med något kavalleri i det fallet, hon var benhård i sin längtan och är säkert lycklig som en sprallig bidrottning där borta i Sydamerika. Men det händer märkliga saker i vårt Europa, monsieur. Snaran dras åt, frihet är bara ett ord och ord kan slängas på sophögen utan att någon märker det. Det är ett gissel. Ni skrattar kanske, men vänta och se, om ett par år sitter det riggade övervakningskameror här i dalen också.”
Vi hade halkat in på det som tycktes vara kommissariens favoritämne. När det kommer till kritan är varje människa en levande paradox. Här hade jag en, som jag förmodade, erkänd och aktad polisman vars uppdrag var att beröva andra det som han själv värdesatte mest: frihet.
Han vaggade hit och dit som en stridslysten anka. Kanske berodde det på ljuset som föll in, men jag var tämligen säker på att min gäst tuggade fradga. Jag hade inget emot sällskap och glöden i ett brandtal älskade jag, men jag kände också en stigande lust att laga mat och eventuellt kyssa en len ljumske. Därför gjorde jag mitt bästa för att leda in honom på rätt stig igen.
”Änkorna… ” sa jag.
”Man misstänker brott”, sa han.
”Mord?” sa jag.
”Det får man nästan räkna med. Mord är trots allt mitt jobb.”
”Ni har aldrig funderat på att byta jobb?” sa jag och ångrade mig genast. Jag ville inte vilseleda honom.
Han blev filosofisk.
”Så här skulle man bo”, stånkade han och drömde sig bort. ”Som ni, monsieur de Coubertin, i klykan av en dal med gångavstånd till havet och långt mellan husen, i tystnaden som väcks av ett stilla prasslande bland apelsinträdens smaragdgröna blad. Vill ni ha en skål ris istället för bröd till soppan strosar ni bara över till grannen och ber om en säck. Ni har det bra, ni. Är ni ungkarl, monsieur?”
”Jag är rädd för det.”
”Det är inget liv, inte i längden.”
”Jag har mina speglar.”
”Det är en ypperlig samling. Ja, nu är jag ingen kännare, långt därifrån, men man blir alldeles förtrollad härinne. Folk reser väl hit från när och fjärran för att komma och bli förtrollade, inte sant? När mysterierna förbjuds i lagens namn överger folk allt de äger och har för en stunds magisk ovisshet.”
”Så är det kanske”, sa jag kort.
”Säljer ni mycket?”
”Rariteter är svårsålda.”
”Och dyra, gissar jag?”
Jag ryckte på axlarna.
”Ni vill återgå till er siesta?” sa han. ”Jag förstår. Och jag måste vidare. Det är en lång dags färd mot natt.”
Det sista lät fumligt, men jag hade överseende. Jag var en man av många världar.
Han räckte mig ett visitkort och bad mig telefonera om jag skulle se eller höra något som på minsta sätt kunde kopplas till försvinnandet av tjugotvå välbärgade änkor. Jag lovade honom att vara extra uppmärksam.
Han tackade för kaffet och gick mot dörren.
”Upp i sadeln”, mumlade han för sig själv i steget.
Kommissarie Castaneda hann inte mer än ut och iväg förrän det började kvittra från ovanvåningen.
”Monsieur de Coubertin!” kvittrade det.
Jag lät brickan och muggarna stå. I trappan lossade jag på morgonrockens skärp.
När skymningen kom och sköljde över dalen som en fläktande våg lagade jag en trerätters meny utan en tråd på kroppen. Grevinnan av Lautréamont satt och kuttrade i trädgården. Hon fyllde munhålan med en djup och girig klunk av ett Bordeaux från vårt gemensamma hemland medan jag dukade fram creme mignon, coq au vin och creme brulee.
”Jag får orgasm igen!” fnittrade hon extatiskt mellan ärtsoppan och tuppen. Hennes brist på stil vägdes upp av en gastkramande lekfullhet.
Tre glas vin senare eskorterade jag henne tillbaka in i affären. Väl där ställde jag henne framför den svarta spegeln och bevittnade, med egna ögon, hur hennes gastkramande lekfullhet blev till andäktig vildhet som inom kort skulle slå över i total galenskap.
På natten drömde jag om en dam med milslångt, kritvitt hår. Damen var i hundraårsåldern och låg nerbäddad i en säng i ett rum där klockorna gick baklänges.
”Ta den här isborren”, sa hon till mig och nickade med huvudet mot ett litet bord borta vid rummets enda fönster. På bordet fanns en svart borr. Det var en Mora Lazer.
Jag lyfte upp borren. Damen gnäggade och började knäppa med fingrarna som under en fandango. Hon var förlamad från midjan och neråt.
”Det är ner i vattnet du ska gå”, gnäggade hon. ”Det är där tonarterna lägger sin rom.”
Jag öppnade väskan som stod vid mina fötter och plockade fram en operationssåg.
© Stefan Whilde, utdrag ur romanen ”De gråtande antiloperna”
Länk till Introduktion Skönlitterär vinter:
https://stefanwhilde.se/2023/01/05/skonlitterar-vinter-i-whildes-blogg/
Kommande kapitel:
Kapitel 2. Skönhet måste ibland få gro
Kapitel 3. Tre klockor som går baklänges
Kapitel 4. Farbror José
Kapitel 5. Vad är livet värt utan synd?
Kapitel 6. Operationen
Kapitel 7. Farväl Figueres terrasser
Kapitel 8. När eld släcker eld
Kapitel 9. Sankta Maria kyrkogård
Kapitel 10. En död kvinna stiger upp ur sin grav
