Här kommer andra kapitlet ur romanen ”De gråtande antiloperna”. För att läsa introduktionstexten till den skönlitterära vintern – scrolla ner och klicka på länken efter kapitlet.
Jag föddes, formades och prövade mina dagar bland gröna ängar och bördiga floddalar i en by i sydvästra Frankrike. Det jag nu berättar är förstås en sanning med modifikation, eller för all del, ren och skär lögn. Å andra sidan kan man fråga sig hur sanningen skulle ha sett ut om man bokstavstroget höll sig till den.
Byn heter Sarlat och kallas väl stad idag, men när jag sprang under min feta mors kjolar var det en by, i varje fall sedd genom parvelns ögon.
Världen var så stor på den tiden (ännu en paradox), körsbärsträden stod i blom, jordgubbar växte vilt och herrar fulla på valnötssnaps jagade kanin och rådjur inne i skogarna.
Turisterna kom till Sarlat i små, angenäma skaror och antalet bybor låg en bra bit under tiotusenstrecket. När jag övergav hemtrakten som ensam son och arvtagare till en diger samling oersättliga speglar hade det där strecket sprängts med si sådär femhundra personer (kanske att man råkat räkna in en och annan gås också). Men det gick fortfarande att andas fritt och någon trängsel på gator och torg såg man sällan till.
För er som inte har hört talas om Sarlat kan jag berätta att staden ligger i provinsen Dordogne. Dordogne är mest känd för sina naturistreservat, grottmålningar (namnet Lascaux klingar kanske bekant), vinbergen i Bergerac och huvudorten Périgueux med den romanska kyrkan Saint-Front och amfiteatern.
I turistfoldrar använder man ordet ymnigt så flitigt om Dordogne att ordet helt mist glans och betydelse. Skönheten måste ibland få gro och ståta ifred utan att vi lägger tyngd på den med klumpiga försök till naturpoetiska reklamblad.
Men det stämmer att provinsen är ett paradis för miljöaktivister. Luften är så klar och ren att man svimmar. Detta gäller dock inte oss infödda. För vår del är upplevelsen omvänd. I samma stund som vi lämnar Dordogne, om så bara för att göra uppror mot konventionerna borta i Paris, golvas vi av världens stank.
Floden som bär provinsens namn flyter från Souillac till Limeuil. I Bergerac är landskapet flackt, men det brusar upp och blir vildare längs floden Lot. Mellan slotten Beynac och Castelnaud kan man se tonåringar bre ut sina filtar, dricka vin och älska med varandra.
Sarlat är åttahundra år gammal. Mor brukade säga att tiden glömt bort vår by och hon sa det så att dubbelhakorna dallrade och de gigantiska hängbrösten skvalpade. När hotellgästerna kom blev hon deprimerad och vissnade som en slokörad backsippa.
Far var galen redan från början, men varm i hjärtat och en hejare på att snickra. Han gick i Jesu fotspår och tjänade sitt uppehälle på att fylla folks hem med bastanta soffgrupper.
Vi spelade boll bakom huset och flög drake på fälten, far och jag. Någon blöja hade jag inte utan vinglade hit och dit med rumpan bar tills jag lärt mig att inte kissa på tryffelsvampen som lurade under marken.
Varje lördag hålls marknad. Det är tradition, ett socialt nät att svepa byfånar, utskänkare och hemmafruar i.
Far tog mig till torget på sina axlar. Vi fyllde korgen med pastejer, aprikoser och duva. Annars sprang jag mest mellan bondgårdarna och skrämde gäss, pallade päron och lekte indian. Fars bibliotek var av det skrala slaget, men där stod i varje fall några kantstötta böcker om nordamerikansk historia och dessa fick bli till sagoberättelser vid sängdags.
Det hände att man såg en och annan konstnär med basker och färgfläckad skjorta dra sitt staffli över nejderna för att hitta det perfekta ljuset, den perfekta dungen, den smäckraste nymfen.
De var snälla mot oss parvlar och bjöd på en hutt vin och en bit croissant ur matsäcken innan de förvandlades till seriösa och svårt lidande artister med penseln som svärd mot stat och kapital. Då knuffades vi vänligt men bestämt åt sidan.
När jag blev tonåring och började ränna efter byns flickor rände jag också rakt in i bullriga regissörer som ville låna Sarlats bevarade arkitektur till kuliss i något halverotiskt kärleksdrama.
Jag följde fascinerat filmarbetet på behörigt avstånd, förälskade mig i en B-skådis med rådjursögon och hjärtslitande byst och sommarjobbade som alltiallo åt en vrångmagad sminkör. B-skådisen förförde mig en dag när hon var uttråkad mellan två tagningar. Efter älskogen, på hennes smått lutande hotellrum, viftade hon bort mig som om jag varit en närgången fluga. Men jag hade fått smak på livet och var högröd i ansiktet av lycka. Jag gick visslande gatorna ner med nya erfarenheter som små skatter att plocka fram närhelst jag ville och hade lust.
Förutom möbler i grälla tyger eller som stillebenliknande sängbord, minimalistiskt hyvlade med fin passform, gillade min far att samla på speglar. Han gillade det så mycket att invånarna i vår by kallade honom Spegelmannen. Somliga skrattade åt honom, andra kom på söndagspromenad för att beundra det märkliga galleriet.
Far hade rumänskt påbrå. Hans farfars far hade varit slottsherre vid Svarta havet. Scarlat Pascal, som anfadern hetat, var en inte helt igenom laglydig kuf som tillförskaffat sig stöldgods genom ljusskygg byteshandel med tjuvar och pirater. Speglarna hade följt med när Pascals son, fars farfar, utvandrat till Frankrike.
Mor och far lämnade jordelivet med ett halvår emellan. Jag kan inte säga att sorgen överväldigade mig. Mor åt ihjäl sig. Hon var besatt av glaserade bakverk och annat smaskigt och vägde hundrafemtio kilon den dag hjärtat stannade över en tallrik ostron i cognac.
Då satt far redan inspärrad på hospital i Paris efter att vid flera tillfällen försökt övertyga myndigheterna om att han var en spegel.
Sista gången jag besökte honom låg han på rygg i sängen i den vitkalkade cellen som inte sett en enda vacker dag under tvåhundra år. Han låg raklång, med händerna under huvudet och en trudelutt över läpparna, och kisade upp mot taket som höll på att flagna ihop alldeles.
”Det är bara jag, far”, sa jag och satte mig på besöksstolen vid sängkanten.
Han sa inget och vi satt tysta där i evigheten, överröstade av avdelningens sorl och lysrörens sorgsna tickande.
Jag la min hand på hans axel och han började vissla. Det var då jag fick tårar i ögonen och av sådana tårar kan man bygga broar och rädda liv på törstiga ökenbarn.
Far visslade alltid. Mitt första minne av honom var när han grävde ett stort hål i trädgården. Han skulle plantera ett päronträd. Av päronträdet blev det aldrig något, men visslade medan han fajtades mot rötter och ilskna mullvadar gjorde han.
Jag hade fixat honom en baguette med olivröra och tog fram den ur ryggsäcken och gav den till honom.
”Hoppas det ska smaka”, sa jag.
Några dagar senare dog han.
Jag hade flyttat hemifrån i ungdomen, till ett rött litet hus några kvarter från mor och far, men aldrig gift mig. Det låg inte för mig att ta steget. Jag tyckte om att gå och skrota utan att behöva inrätta tillvaron efter någon annan. Det var inget illa menat mot omvärlden, jag bara trivdes i mitt eget sällskap.
Barndomskamrater gifte sig för att kort därpå skilja sig. Jag blev vittne till tårdrypande duster och ett och annat blåmärke också för den delen.
Att män och kvinnor slogs i passionens hetta gjorde mig inget. Var ska örfilen ta vägen utan kinden? Svartsjuka som åskade och skakade hörde till, värre var det med nordeuropeisk hövlighet. Svenska turister kom som tickande blindgångare och var så ordentliga att de inte ens vågade pruta och köpslå på marknaden. Men under ytan puttrade magsyran. Som liten var jag livrädd för sådana instängda syror. Jag sprang och gömde mig hos feta mor så fort jag såg en svensk.
Trots min moraliska storsinthet och ett lekfullt kött som hettade till mellan varven sökte jag inte en hustru. Nog hade jag kvinnor på besök i det röda lilla huset, men det stannade alltid vid korta affärer av det mysiga slaget.
Jag sålde antikviteter inne i byn. Folk strömmade till för att vända och vrida på byråer och sekretärer eller för att bli nostalgiska av krimskramset de hittade på hyllorna.
När det var dags att lämna Sarlat sålde jag butiken vidare till min konkurrent, monsieur Barbier, för en spottstyver. Pengar intresserar mig inte.
Nu vet ni min historia i korta ordalag. Eller om man säger så här: Ni vet monsieur de Coubertins historia och det är gott och väl. Vad mig anträffar så flyter jag som floden. Jag är mannen med tusen ansikten.
Eller som far sa efter att ha slukat baguetten och slickat i sig det sista av olivröran:
”Min son, jag är en spegel. Är du redo att möta dig själv?”
© Stefan Whilde, utdrag ur romanen ”De gråtande antiloperna”
Länk till Introduktion Skönlitterär vinter: https://stefanwhilde.se/2023/01/05/skonlitterar-vinter-i-whildes-blogg/
Föregående kapitel:
Kapitel 1. Glas in till evigheten
Kommande kapitel:
Kapitel 3. Tre klockor som går baklänges
Kapitel 4. Farbror José
Kapitel 5. Vad är livet värt utan synd?
Kapitel 6. Operationen
Kapitel 7. Farväl Figueres terrasser
Kapitel 8. När eld släcker eld
Kapitel 9. Sankta Maria kyrkogård
Kapitel 10. En död kvinna stiger upp ur sin grav
