Här kommer tredje kapitlet ur romanen ”De gråtande antiloperna”. För att läsa introduktionstexten till den skönlitterära vintern – scrolla ner och klicka på länken efter kapitlet.
Jag talar en bedrövlig katalanska. Min klassiska spanska är en smula vinglig och påminner ibland om en gammal huskatt som fått slaganfall. Så jag har anställt en lärling som tolkar åt mig. Jag vill hålla mig på god fot med traktens damer och herrar.
Nu är jag ändå bortskämd med fint besök från hela världen och vågar nog påstå, utan skyddsnät, att min engelska, tyska, ryska och italienska är exemplariska. Franska talar jag förstås flytande eftersom monsieur de Coubertin härstammar därifrån, detsamma gäller svenska och en del andra perifera språk. På franska kan jag charma omkull ett tjurigt träd och svenskan klingar skånsk och skön.
Lärlingen är nitton år och heter Garcin.
Garcin kommer från Algeriet och det betyder att hans franska ligger djup i rötterna. Men spanskan och katalanskan har nästlat sig in och blandats med modersmålet så att dialekterna på de olika språken smittat av sig. Detta ger hans tonfall en musikalisk klang. Han är gudomlig som bara unga orientaliska män kan vara.
Jag hittade honom i en vägkorsning. Han var på rymmen från det hårda gatulivet i Barcelona. I Barcelona hade han bott sedan nioårsåldern. Hans öde var tragiskt som öden ofta är vid en första anblick, men han skämdes inte för någonting.
Under tre veckor sov han i min säng, sedan gav jag honom eget rum. Han har vett att hålla sig borta när jag roar mina änkor. Garcin är en utomhusmänniska och kan leva under bar himmel med förbundna ögon.
Jag litar mer på honom än på världens alla bankmän. Han är inte rädd för mig, men han vet att faran vilar inunder gästfriheten. I samma sekund jag såg honom obekymrat lifta sig fram genom landsbygden förstod jag att här är en ung man som attraheras lika mycket av döden som av livet.
Att det tisslas om oss i en och annan boning tar jag med en klackspark. Jag har blivit jagad ut ur städer och byar många gånger, men här finns inget eller mycket lite att oroa sig för. Spanjorerna, och det gäller katalanerna också, är ett glatt folk som älskar skvaller men värderar respekt högst. Jag är trygg så länge det varar.
Med tanke på vad Garcin berättade för mig igår kväll kommer det inte att vara särskilt länge till.
Garcins hår är mörkbrunt och krusigt. Han har något böjbart över sig, som om han varit en blomma i ett tidigare liv. Det vackra har bevarats trots en våldsam bakgrund eller kanske därför.
Min lärling hemma i Sarlat var en klåpare, men han skötte sitt jobb. Vi pratade affärer, på sin höjd väder och vind till morgonkaffet innan de första kunderna. Vi var korrekta och civiliserade och fullkomligt likgiltiga inför varandra. Han betraktade mig som en antikvitet och det är ungdomens rättighet. Jag valde å andra sidan honom till höger hand för att han var den tråkigaste människa jag träffat. Han var så tråkig att folk började gäspa när han klev in i rummet. För att inte alldeles gäspa käkarna ur led vände de i ren självbevarelsedrift blicken mot hyllorna och affärerna blomstrade. De som inte hade förstånd att värja sig somnade stående, föll ihop och fick bäras ut i friska luften eller drabbades av svåra epileptiska anfall.
Han fyllde en funktion kan man säga, precis som käre Garcin kommer att fylla sin.
Men låt mig nu ta er med på utflykt.
Det var en lördag den här gången och på lördagar brukar jag stänga affären lagom till siestan. Jag hade förberett en picknickkorg med rött vin och ost för jag hade hört att damen var svag för sådana arrangemang. Det var inga sensationer som jag lagt i korgen, men korgen i sig var en sensation eller det vill säga en ren och skär muta. Damen skulle förstå. Det är aldrig svårt att förstå, det svåra är att låtsas som om man inte förstått och komma undan med det inför sig själv.
Föregående natt hade jag drömt om tio uppochnervända människokors. Jag hade än en gång drömt om en lam dam och en borr. Jag balanserade på den blåvita lågan som klöv himlen över en sjö innan himlarna störtade ner. En fräknig pojke i på tok för stora kängor började rotera våldsamt.
Drömmen följde mig när jag lämnade affären med Garcins vägbeskrivning i fickan. Jag hade korgen i handen och kartan i minnet. Jag var redo och lät tankarna vandra.
Jag tänkte på veckans gäst, änkan efter uppkomlingen Richepin, också hon fransyska, och våra turer i sänghalmen och den sista gemensamma måltiden (laxkotletter svepta i spenatblad med hollandaisesås och ett finfint Chardonnay) innan finalen framför svarta spegeln.
”Men monsieur! Ni blundar ju!” hade fru Richepin hänryckt och fnittrande fnittrat.
”Jag har sett den så många gånger”, försvarade jag mig.
”Men den är så bedårande och… otäck på något vis! Hur kan man någonsin tröttna på ett sådant mästerverk?”
När jag hörde henne dra efter andan öppnade jag ögonen, för att studera hennes förvandling, slicka i mig den, dricka den som ett glas luftat Viña Muriel. Och som jag slickade och drack.
Det är lika oemotståndligt varje gång.
Fru Richepin, eller minnet av henne, kan bäst beskrivas som en osmakligt sminkad varelse i sextiofemårsåldern med så pass många plastikoperationer på sitt samvete att hon, när hon knackar på himlens dörrar, kommer att återfödas som gatubarn i Rio de Janeiro.
Det var lördag och folk hade dragit sig undan höstvärmen för en skön tupplur i hängmattor och svala sängar. Jag gick de tre kilometerna på lediga ben och kom riktigt nära kusten och det kluckande vattnet. På en kulle vid bränningarnas fot stod det sista lutande huset och svajade. Det höll utpost mot horisonten och hade fått ta stryk av de stormar som vräkt in över dalgångarna genom åren.
”Nu ska vi se”, visslade jag glatt för mig själv.
Dörren var en ranglig trädörr helt utan självrespekt. Anspråkslös som jag är nöjde jag mig med tre lätta pickningar.
Inget hände.
Jag pickade tre gånger till och la örat mot virket. Då hörde jag hasande steg. Jag har alltid gillat ljudet av hasande steg. Det ger en viss schvung åt tillvaron.
Kvinnan som öppnade var jungfru. Hon var i fyrtioårsåldern och hade det brundaskiga, halvlånga håret i knut bak i nacken. Blusen var korrekt på ett dött sätt och knäppt ända upp i halsen. Det gröna förklädet hade nötta kanter och var en smula fläckigt av färska matrester.
”Ja?” sa hon blaserat.
Jag bugade som ett bamburör i vinden. Jag var i mitt esse.
”Träffas frun i huset?”
”Vem kan man hälsa ifrån?”
”Jag har kommit för att hämta borren.”
Den orörda vallade mig in i en tambur och genom en oändlig hall, ett avsmalnat utrymme med erotisk konst på väggarna. Motiven var persiska och romerska och hämtade från tiden före Kristus. På en av litografierna svankade en kvinna på alla fyra. Bakom sig hade hon en man som trängde in i henne medan han bet henne i nacken. Det var så vackert att jag hörde Nessun dorma. Skönhet har en tendens att multiplicera sig i ögonblicket.
Vi hade nått fram till en dörr.
Den orörda förvånade mig när hon smekte träet med lidelse. Sedan lät hon knogarna utföra något slags fanfar. Utan att vänta på svar gläntade hon på dörren.
”Det är en hantverkare här, frun. Han säger att han kommit för att hämta en borr.”
Det fanns tre klockor i rummet, ett väggur ovanför sängen, en golvklocka vid ena kortsidan och ett timglas på sängbordet. Alla tre gick baklänges. Det var, om jag förstod det rätt, av avgörande betydelse.
”Du kan lämna oss, Sophia”, sa damen i sängen.
Jungfrun avlägsnade sig. Jag ställde korgen på bordet, bredde ut en duk över den nerbäddade damens nedre regioner, tappade upp blodrött vin i två glas och dukade fram en skål med ostar. Damen sken upp och började gnaga i sig av ostarna. Vi lyfte glasen och drack.
”Jag har letat efter dig”, sa jag och baddade läpparna med en servett. ”Jag visste bara inte vad jag letade efter.”
”Så kan det vara ibland”, sa damen.
”Ju mindre man anstränger sig desto bättre”, sa jag.
”Det är först när man slutar leta som man finner det man söker”, sa hon.
Vi hade klarat av artighetsfraserna. Det kändes fint.
I rummet stod ytterligare ett bord. På bordet låg borren, men varken damen eller jag tog någon märkbar notis om den. Vi drack vin och gnagde ost. Damens långa hår vävde sig in i sängkläderna som ett spindelnät.
”Jag är Kataloniens svarta änka”, sa hon och sträckte fram glaset för påfyllning.
Jag hällde i, sedan satte jag mig ner på sängkanten.
”Min man dog under inbördeskriget. Han sköts i ryggen när han slogs mot fascisterna. Jag vet vad du tänker, monsieur. Du tänker att den här kärringen måste vara minst hundra år gammal. Tja, vi var unga när kriget bröt ut. Han var stilig, må du tro! Jag hade lärt mig allt om värdighet av min mor, men sprang som en halshuggen höna efter kärleken. Gud ska veta att jag älskade honom besinningslöst.”
Jag hade en gång träffat en man från Kaukasus som fyllt etthundratjugotre år. Han hade levt på saltat te, vodka och tobak sedan barndomen. Men det var inget jag berättade för damen.
”Vi fick aldrig några barn”, fortsatte hon, ”men vad gör det när världen ändå är överbefolkad. Jag grävde ner maken i jorden och började ägna mig åt köttet på lek. Jag samlade män, precis som din far och era anfäder samlade på speglar. Jag födde en flicka utom äktenskapet. Hon dog efter två timmar. Hon hade mörkt hår och bruna ögon. Jag kunde se evigheten i hennes blick. Hon sa inte ett ljud, grät inte, skrek inte. Hon var som förundrad av livet, av ljuset, av värmen vid mitt bröst. Hon var för vacker för den här tiden, för alla tider. Jag begravde henne i trädgården bakom huset. Du kan se två kullar genom fönstret. Min man var syndikalist. Jag älskade inte männen som jag lekte med. Jag njöt deras beröring, men jag älskade inte. Kärleken låg nergrävd under två kullar. Så är det ibland. Nu vill jag återuppväcka den. Det får bli min gåva till eftervärlden. Så du ska komma tillbaka om en vecka, när hösten har svalnat. Men redan idag tar du borren med dig. Det är en Mora Lazer. Du behöver den längre fram, för att kunna dricka tonarternas rom.”
Det är ofta det ömtåligaste som är det starkaste. Man kan inte bryta en kvist som inte är redo att bli bruten.
Jag tog damens hand och lät den vila i min. Vi satt och gungade till golvklockans dova tickande. Sedan packade jag ner borren i korgen.
Jag undrade hur hon kunde veta något om släkten de Coubertins spegelsamlingar, men frågade inte. Jag hade letat efter henne, hon hade väntat mig. Människor känner alltid till mer än vad som förväntas av dem eftersom människor förväntas vara åsnor även i sammanhang då de inte är det.
Jungfru Sophia anträdde rummet som om hon snappat upp en ljudlös signal. Hon ställde sig vid golvklockan och väntade handfallet. Hon skulle ledsaga mig tillbaka genom hallens sexualundervisning och ut i den tysta tamburen. Hon skulle stänga ytterdörren efter mig och rutinerna i huset skulle väckas ur sin korta sömn.
Ute på trappan drog jag in den kvava vinden från havet. Jag gick de tre kilometerna hem till ett hem som inte var mer hem än en tågstation. Korgen vägde vad den vägde, ungefär som förut eftersom en isborr av modernt snitt inte väger mycket mer än en flaska vin och en handfull ost.
I min säng uppe på andra våningen vilade ungdomens källa. Jag klädde av mig och kröp ner hos honom för att gnida mig mot hans hud. Han kysste mig lojt men bidande, som en katt inför en skål med mjölk. Han luktade mynta och koriander och något annat, fränare, en hatisk lust. Hatet var oplanerat och oavsiktligt, en trasig lykta från det förflutna. Lyktan hade han en gång hållit upp i natten för att finna en väg tillbaka till det som ödet stulit honom på.
”Hur gick det?” sa han och hindrade mig från att slicka hans hals. Jag behövde saltet, men han ville retas.
”Bra”, sa jag.
”Bra”, sa han och gäspade.
”Är du trött?”
”Nej.”
”Har du sett henne?”
”Är hon vacker?”
”Hon har ett fantastiskt hår. Det är vitt och flera mil långt. Hur hittade du henne åt mig?”
Garcin tog mitt ansikte mellan sina händer och kysste mig. Redan innan han övergav läpparna log han. Leendet ilade till från hans tungspets över i min.
”Jag hittade inte henne. Jag hörde bara talas om henne.”
”Du har värdefulla öron”, sa jag och bet tag i en av örsnibbarna. Jag bet tills det gick hål. Han vred på sig, men sa inget, försökte inte komma undan. Vi lekte så en stund, jag blev ivrig, han låtsades likgiltig.
”Du måste göra två saker till för mig”, sa jag och la handen på insidan av hans lår.
© Stefan Whilde, utdrag ur romanen ”De gråtande antiloperna”
Länk till Introduktion Skönlitterär vinter: https://stefanwhilde.se/2023/01/05/skonlitterar-vinter-i-whildes-blogg/
Föregående kapitel:
Kapitel 1. Glas in till evigheten
Kapitel 2. Skönhet måste ibland få gro
Kommande kapitel:
Kapitel 4. Farbror José
Kapitel 5. Vad är livet värt utan synd?
Kapitel 6. Operationen
Kapitel 7. Farväl Figueres terrasser
Kapitel 8. När eld släcker eld
Kapitel 9. Sankta Maria kyrkogård
Kapitel 10. En död kvinna stiger upp ur sin grav
