Här kommer fjärde kapitlet ur romanen ”De gråtande antiloperna”. För att läsa introduktionstexten till den skönlitterära vintern – scrolla ner och klicka på länken efter kapitlet.
Modern vävde mattor i hemmet, fadern gjorde oljelampor i keramik när han inte hankade sig fram som fiskare. Garcin hade tre bröder och två systrar. Familjen levde på oliver från lundarna och soppa av färska alger.
Nära floden Wai Seybouse ligger hamnstaden Annaba. Tre tusen år gammal har den fenicierna att tacka för själva upprinnelsen, men många andra folk och stater att hämndlystet förskjuta i tanke och handling. Det rinner ett vi och dem genom det algeriska folkets blod. Landet har ockuperats och koloniserats från första början.
Han kom ihåg kustens heta somrar, siroccovindarna, skakningarna från jordbävningarna längre inåt landet, i de bergiga delarna av det som en gång tillhört Karthago och Augustinus kristna värderingar.
På 1600-talet hade Algeriet blivit ett tillhåll för pirater och laglösa. Det var under turkarnas tyranni. Sedan 1962 års självständighetsförklaring och frigörelsen från franska ockupationen vägde den sunnimuslimska kulturen över till en bred majoritet.
”Jag såldes när jag var nio”, berättade han för mig. Han pratade ledigt om det, men jag såg hur det hettade innanför, bakom masken som höll honom flytande, det otvungna, flegmatiska, axelryckningarna, luffarlivet.
Så han hade sålts till en spansk gentleman med gott om guld. Pengarna skulle garantera familjens överlevnad. Det var svåra tider. Köparen hette José Barrio. Barrio hade ärvt sin förmögenhet i rakt nedstigande led, men det visste pojken Garcin inget om just då.
”Farbror José lagade mat som jag kände igen. Han fyllde de främmande rummen med doft från mitt eget land. Vi åt köttgryta med tomat och buljong av spiskummin. Vi åt apelsin- och löksallad. Sedan badade han mig.”
Barrios hus hade en botanisk trädgård där Garcin fick leka. Ytterdörren hölls låst, den vitkalkade muren som omgärdade plommonträd, jasmin, fikon, lager och citrus var för hög att klättra över.
Ibland kunde Garcin höra flöjtmusik från grannhuset vars sluttande tegeltak skymtade där muren skar himlen. Det var samma melodi varje gång. Den slog ner sina bopålar i hjärtat på honom och blev en hemlängtans melodi.
Han existerade inte i de spanska myndigheternas arkiv och var därför ett svart hål i ett okänt universum. Som köpegods hade han smugglats över havet och in över gränsen. Han bodde hos en man som, i likhet med mina änkor, dränkts i rikedomar utan att ha behövt lyfta ett finger.
Efter hand talade José Barrio till honom som man talar till en vuxen. Han sa att staden hade fått namnet Barcelona efter den kartagiske generalen Hamilcar Barca och att den låg i regionen Katalonien i ett land som hette Spanien som var vida omtalat för sina tjurfäktningar och goda viner.
Garcin lärde sig att skala granatäpplen utan att äpplena förblödde på sin näringsrika, röda saft och han gavs böcker att läsa på franska och arabiska. Barrio undervisade honom i spanska och katalanska och masserade hans mörka hud med örter så att han skulle dofta som ett paradis.
”Saknade du inte din familj, ditt land?” frågade jag i ett oförsiktigt ögonblick.
”Jag har förlåtit mor och far”, svarade han. ”Och du då, monsieur, vem saknar du?”
Jag kunde ha invigt honom i mina storslagna planer, men ryckte istället på axlarna och fick en axelryckning till svar.
För länge sedan hade Algeriet varit ett fruktsamt sköte, nu låg landet nersänkt i torka och öken.
”Jag vet mer om gardenia och kamelia än om Annaba”, sa Garcin och skalade sig en apelsin. Han åt fem, tio apelsiner om dagen, direkt från trädgården.
Vi hade en vinglig cykel så att han kunde trampa till torget och handla lime, papaya och avokado. Det var inte långt och han hade ledig tid. Som lärling till en antikvarie i en exklusiv spegelaffär på landsbygden levde han ett bortskämt liv inte helt olikt livet i Barcelona men med den skillnaden att livet hos farbror José kostat halva själen.
När han var femton lyckades han fly från sitt fängelse. Han hankade sig fram på gatorna, jobbade som diskare och städare, som älskare och tjuv, som tiggare och hora.
Första veckorna i frihet hade skrämt honom, ytorna, människorna, larmet. Han hade hållit sig till bakgatorna och undvikit frågor och närmanden och hungriga jämnåriga med kniv.
Från en torsk hög på kokain hade han stulit en stilett som han bar nära hjärtat, i den sjaviga kavajens innerficka (kavajen var också stöldgods). En naturlig fingerfärdighet försörjde honom.
Vänner fick han inga och ville inga ha. Det han ägde rymdes i en ryggsäck som han plockat från en vinsjuk alkis i en gränd.
”Visa mig ingen barmhärtighet”, brukade han säga och han sa det med is i rösten.
Jag sträckte mig efter hans hårlockar, det var oundvikligt och kom sig av något djuriskt och tröstande. Då blev han arg och stötte bort mig. Han la sina handflator mot mitt bröst och knuffade. Jag backade, inte så mycket av hans kraft som av instinkt.
”Jag stannar för att jag vill stanna, men går när jag vill. Jag behöver dig inte, monsieur. Jag behöver ingen.”
”Men du gillar ju tanterna”, krusade jag för att lätta upp stämningen. Om han inte behövde någon så behövde jag i varje fall hans leende. Det påminde om ett annat leende och det leendet var det enda jag hade att hålla mig fast vid.
Just då.
”Tanterna, ja”, sa han och log.
Tanterna var dalens hjältinnor. De vaggade in i affären med jämna mellanrum för att fingra på speglarna utan att någonsin köpa något.
Vi skojade om dem ibland, men menade inget illa. De var så gott som inventarier, de hörde till lokalen, de var turisternas motgift och turisterna kom lika mycket för att se tanterna som för att frossa i hutlöst dyra reliker. De var dalens jordmån för nyfikna tyskar, fransmän, portugiser, holländare och belgare.
”Rör vid mig”, sa han.
Jag rörde vid honom.
Och han skälvde.
Hösten luktade hibiskus och jasmin, som den gjort i alla tider. De tidiga skymningarna tände sina eldar borta vid randen. För varje andetag som människan drar in är hon en hårsmån från döden.
Vi åt under bar himmel. Jag hade fräst räkor i vitlök och stekt påfågel smord i saffran.
Till maten drack vi ett ungt vin, ett Côtes du Rhône, Les Remparts des Ceps Dorés, vars ton av lakrits hade en tendens att fara upp i näsan innan den landade i gommen.
Garcin var klädd i vitt linne och tunna, beige bomullsbyxor. På fötterna hade han sandaler. Han högg in med god aptit. Jag betraktade honom medan han åt och det gav mig större tillfredsställelse än själva maten. Han hällde i sig av vinet för han visste att den här kvällen var början på slutet.
”Men vad är ett slut egentligen?” sa jag och hällde i mig jag också.
”Vad behöver du?” sa han.
”En läkarväska”, sa jag.
”Vad ska du med en läkarväska till?” frågade han och det var det enda han någonsin frågade.
Jag såg på honom. Man kan se på en människa på många olika sätt även om alla sätt i slutänden är ett och samma. Och det enda sättet är fullt av varianter och avvikelser, som resultatet av en krossad spegel.
”Jag måste utföra en operation”, sa jag.
”Så du vill att jag ska stjäla?”
”Jag vill att du ska vara dig själv.”
Och det var allt och det var då, i Katalonien, i höstens dofter av jasmin och hibiskus, i de blodröda dalarnas famn.
Jag sa honom aldrig att han stulit mitt hjärta för går det, när det kommer till kritan, att stjäla ett hjärta? Är det inte tjuven som förlorar det han kommit för att ta?
© Stefan Whilde, utdrag ur romanen ”De gråtande antiloperna”
Länk till Introduktion Skönlitterär vinter: https://stefanwhilde.se/2023/01/05/skonlitterar-vinter-i-whildes-blogg/
Föregående kapitel:
Kapitel 1. Glas in till evigheten
Kapitel 2. Skönhet måste ibland få gro
Kapitel 3. Tre klockor som går baklänges
Kommande kapitel:
Kapitel 5. Vad är livet värt utan synd?
Kapitel 6. Operationen
Kapitel 7. Farväl Figueres terrasser
Kapitel 8. När eld släcker eld
Kapitel 9. Sankta Maria kyrkogård
Kapitel 10. En död kvinna stiger upp ur sin grav
