Här kommer tionde kapitlet ur romanen ”De gråtande antiloperna”. För att läsa introduktionstexten till den skönlitterära vintern – scrolla ner och klicka på länken efter kapitlet.
Trettiotre minuter efter midnatt störtade tornet på Sankta Maria kyrka ner över Mariatorget. De materiella skadorna skulle uppgå till flera hundra miljoner kronor. Omkringliggande affärs- och bostadsfastigheter förstördes i raset. Sjutton personer dog, ett femtiotal skadades, nio försvann. Stormen, som hade mätt en vindstyrka på 11-12 beaufort vid midnatt och tvingat ansvariga att utfärda orkanvarning, räddade paradoxalt staden från högre dödssiffror.
En av de omkomna var tornväktaren Torsten Lind. Han hade, som traditionen bjöd, stått vakt i tornet för att fyra gånger i timmen ringa i klockan. Denna tradition gick ända tillbaka till 1600-talet. Väktaren höll vakt mot bränder och sjörövare.
Lind hade blivit vittne till något väldigt konstigt. Som gammal i gamet var han van vid ljusskygga inslag i stadens nattliv. Han satt på en bank av historier, om pilska ungdomar och klåfingriga tjuvar, som han gärna delade med sig av vid middagsbordet.
Den här natten hade han tyckt sig se en människa komma in på kyrkogården. Människor kom till gravarna varenda dag, ibland sent in på kvällen, för att sörja och minnas, men i ett sådant här oväder!
Sikten var så dålig att han inte säkert kunde säga om det var en man eller kvinna. Gångstilen tydde på en man. Mannen hade stått lutad över en av gravarna i flera minuter. Sedan hade Lind plötsligt hört flöjtmusik. Vinden slet isär tonerna och hackade i sig av melodin, men det hade låtit vackert och ihåligt om vartannat, bedjande och sorgset och värdigt på något sätt.
Lind hade slutit ögonen. När han öppnade dem såg han hur två personer lämnade kyrkogården tillsammans. Han hade ingen aning om var den andra kommit ifrån. Men det måste ha varit en kvinna. Han bara visste att det var så. Mannen och kvinnan halvsprang ut genom grinden och ner för gatan, i riktning mot det igenbommade regementet.
Det här måste jag berätta för kärringen därhemma! tänkte han.
Men vad var det egentligen han hade sett? Fanns det över huvud taget något att berätta?
Problemet löste sig självt när tornet en knapp halvtimme senare gav vika. Lind följde med i fallet och hann bara tänka att nu går det åt helvete med alltihop.
Under stora stormen år 1648 hade tornet rasat första gången. Då rasade det över barmark, åar och stenrösen. Det var annorlunda, men tornet föll med samma kraft. Fallet fick marken att skaka. Det fick marken att lyfta sig.
Sankta Maria kyrka byggdes redan på 1200-talet. På 1800-talet enades herdar och pampar om behovet av renovering. Man rev ut bänkar och satte in nya, man cementerade golvet, man grävde upp gravar och planterade om. Efter första världskriget ångrade man nymodigheterna och försökte återställa enligt originalritningarna.
Kyrkan hade lockat turister ända sedan turisterna upptäckte Ystad. Den var känd för sin predikstol i barockstil, utförd i kalksten med baldakin i trä. Dopfunten var av brons, tillverkad i Lübeck tidigt 1600-tal. Kyrkan hade en gång fungerat som domstol under inkvisitionen och ryktet sa att en exorcistisk ritual på en sjuårig pojke ägt rum framme vid altaret 1466.
Men de senaste åren hade folk köat för att besöka en grav, världskänd i sitt slag. Graven tillhörde Jennie Nattstjärna.
Området kring Sankta Maria kyrka och Mariatorget spärrades av morgonen efter stormen. När man började med röjningsarbetet gjorde man en makaber upptäckt. En av gravarna inne på kyrkogården hade plundrats.
”Det här är det sjukaste Sverige varit med om, näst efter de tio korsfästningarna härnere för femton år sedan”, skyndade sig kommunalfullmäktige Per Bjur i Ystad att berätta för journalisterna. ”Man blir förkrossad av att tänka på den stackars flickan.”
En talesman för polisen bekräftade att kvarlevorna efter Jennie Nattstjärna saknades. Landets tulltjänstemän fick direktivet att släppa igenom all narkotika och istället spana efter ett bortrövat människoskelett.
”Spektakulära uttalanden av sensationsmakare har spätt på mytbildningen kring Nattstjärnemorden”, sa tevepsykologen Anita Goldman till TT. ”Skamlösa perversa dras till sådana här tragiska fall. Jennies kvarlevor är ovärderliga på svarta marknaden. Det finns samlare som inte tvekar att ta till vad som helst för att komma över det åtrådda objektet.”
På frågan om man kunde misstänka en ny typ av brottsvåg, mer bisarr och religiöst underblåst än man sett på hundratals år, skrattade Goldman överseende:
”Vi har ingen organiserad satanism i Västeuropa. Det här är ett kliniskt beställningsjobb. Det finns ingen anledning att känna oro.”
Vissa platser är förutbestämda att stå i centrum. Det är som om ingen väljer ut dem för att de redan är utvalda.
Stormen hade kommit från brittiska öarna och den hade kommit som en sviken älskare, frustande av svartsjuka. Den hade retat havet och havet hade rest sig som örfilar mot kustremsan. Fiskebåtar kastades mot pirar och slets itu. Elektricitet slogs ut, sommarstugor smulades sönder, butiksfönster krossades och Guds eget tegel gav vika.
Och en död kvinna steg upp ur sin grav och gick inåt skogen sida vid sida med sin baneman och älskare.
© Stefan Whilde, utdrag ur romanen ”De gråtande antiloperna”
Länk till Introduktion Skönlitterär vinter: https://stefanwhilde.se/2023/01/05/skonlitterar-vinter-i-whildes-blogg/
Föregående kapitel:
Kapitel 1. Glas in till evigheten
Kapitel 2. Skönhet måste ibland få gro
Kapitel 3. Tre klockor som går baklänges
Kapitel 4. Farbror José
Kapitel 5. Vad är livet värt utan synd?
Kapitel 6. Operationen
Kapitel 7. Farväl Figueres terrasser
Kapitel 8. När eld släcker eld
Kapitel 9. Sankta Maria kyrkogård
Vill Du läsa hela romanen? ”De gråtande antiloperna” är så gott som slutsåld i handeln. Du kan höra med ditt bibliotek om det har ett exemplar för utlåning. Vill Du så kan Du beställa direkt av mig. Jag har cirka 20 exemplar till försäljning så det är först till kvarn som gäller. Tyvärr är frakten dyr idag, men mejla mig om Du är intresserad, till: info@stefanwhilde.se
Boken kostar 200 kr, frakt 85 kr.
